Vi på Tilly brinner för att hjälpa de som kämpar med att få barn. Vi har därför, tillsammans med psykologen Linn Heed från Coupleness, satt ihop guiden "Barn till varje pris, men hur tar man hand om relationen? som innehåller en rad handfasta tips. 

2. Elin: Vad tycker du mest om hos Mario?

Hans humor. Vi skrattar väldigt mycket ihop och det tror jag är extra viktigt när man går igenom något svårt.

3. Mario: Vad tycker du mest om hos Elin?

Hur tråkigt det än må låta är svaret samma för mig. Det går inte en dag utan att vi får varandra att skratta och det känns helt magiskt! När man dessutom går igenom något sånt här är det ovärderligt.

4. När förstod ni att det här med att skaffa barn inte var helt enkelt? Reagerade ni likadant?

När det hade gått ungefär nio månader började Elin misstänka att det inte var så enkelt. Hon läste på om hur man kan optimera fertiliteten på egen hand i väntan på att få hjälp av vården. Pms-tillfällena blev värre och värre, eftersom de innebar att vi inte blivit med barn. Efter ett och ett halvt år (det tog lite längre tid pga pandemins utbrott)fick vi komma till Reproduktionsmedicinskt Centrum i Malmö. De berättade att Mario inte hade några spermier i sädesvätskan. Så kallat Azoospermi. Det var en chock för oss båda. Mario kände det som att livet dränerades på mening där och då. Båda kände att det aldrig kommer gå. Vi kommer aldrig få barn. Så småningom började vi dock titta på vad det fanns för hjälp att få. 

5. Att kämpa för ett barn kan innebära mycket stress och sorg. Vilka är era bästa tips för att stötta varandra och att inte glömma bort kärleksrelationen? 

Det som är speciellt för oss, och alla andra som gått igenom en liknande process de senaste åren är att det ju dessutom varit pandemi. Infertiliteten är ett fängelse och pandemin ett till. Vi försökte hitta på saker för att distrahera oss från det och liksom fylla livet med fina och roliga minnen, trots att vi också var väldigt ledsna och pratade med varandra om det. Vi åkte till sommarstugan och renoverade, startade en såsklubb och lagade oss igenom alla klassiska såser, och åkte på roadtrip genom Småland. Vårt tips är att skapa fina minnen. Om man tex har ångest en dag, men ändå åker och tar ett dopp i havet är det det man kommer minnas från den dagen. Även om man kanske legat och gråtit i soffan halva dagen också. På så sätt blir den dagen sen ”den dagen när vi åkte till havet” istället för ”den dagen när vi hade ångest”. 

"Vi försökte hitta på saker för att distrahera oss från det och liksom fylla livet med fina och roliga minnen." 

Ett tips till för att få naturlig tid att prata är att ta promenader tillsammans och prata om allt möjligt, inklusive fertilitetsprocessen och känslorna kring den. Det är lätt att ”anta” hur den andra känner, för att man känner varandra så bra, och därför glömma bort att fråga. Men en fråga kan öppna så många tankar och föra en närmre varandra. 

6. Är det något ni tyckt eller känt helt olika kring längs resan? 

Mer än vad vi känt olika har vi nog varit vid olika faser i bearbetningen vid olika tillfällen. När något känts ok för Elin har Mario tyckt att det varit superjobbigt och tvärtom. Det kan både vara bra och dåligt att vara i ”ofas”. Bra i den bemärkelsen att man kan vara där för den som mår dåligt, men ibland kan det också komma fram som oförstående. Man får helt enkelt försöka låta varandra må som man mår. Och kramas lite extra. 

Visste du att par som genomgår flera fertilitetsbehandlingar löper upp till tre gånger så hög risk att separera? Schemalagt sex, känslor av otillräcklighet och skam, olika sätt att hantera motgångar och olika åsikter kring hur mycket man ska prata med andra om sin process är några av problemen som många ställs inför. Här berättar Elin och Mario om sin resa och delar sina tips för hur man vårdar kärleksrelationen när man tvingas kämpa med infertilitet och IVF. 

Elin & Mario om hur man tar hand om varandra genom infertilitetens alla utmaningar

Snart 3 år. Och vi har varit i IVF-processen i 1,5 år, så halva tiden vi varit tillsammans har vi hållit på med IVF.

2. Amanda: Vad tycker du mest om hos Magnus?

Magnus är en otroligt varm och snäll person och en av de saker jag gillar mest med honom är att han är så bra att prata med. Han är bra på att lyssna, han dömer aldrig någon och han går ihop med precis vem som helst. Han också väldigt rolig och får sin omgivning att skratta och må bra. Han har nära till acceptans och ser alltid vägar framåt oavsett situation och fokuserar oftast på det han är tacksam över i livet, vilket varit extra viktigt på den här tuffa resan. Han får mig att känna mig sedd, värdefull och älskad varje dag.

3. Magnus: Vad tycker du mest om hos Amanda?

Det finns väldigt många sidor jag tycker om hos Amanda, en av dem är hennes förmåga att - sätta sig in andras situation och se saker från deras perspektiv. Det är inte bara väldigt attraktivt, utan får mig också att känna mig trygg i att vi alltid kan reda ut våra konflikter på ett bra sätt. En annan sida som jag tycker om är hennes sociala förmåga, hon är både nyfiken på andra och delar själv generöst. Hennes busighet får heller inte glömmas, jag älskar hennes sarkastiska humor och flamsiga utspel. Kontrasten mellan hennes seriösa, djupa sida och humoristiska, busiga är helt fantastisk!

Vi visste redan från början att barn inte var något som skulle komma enkelt till oss. Jag (Amanda) har vetat sedan jag var ca 20 år att jag skulle behöva hjälp om jag någon gång ville bli mamma. Jag hade ingen menstruation och vid en utredning såg man att jag hade skyhöga FSH-värden (100 vid flera mätningar). 

Man misstänkte först POI (för tidigt klimakterie) men det visade sig att jag hade massvis av äggblåsor så det stämde inte. Istället utreddes jag under ett års tid med både hjärnröntgen och massor av blodprov, men man kunde inte hitta förklaringen till mina onormala värden och min uteblivna menstruation. 

När jag sedan träffade Magnus när jag var 31, så kände jag för första gången  att jag träffat personen som jag ville ha barn med och redan andra gången vi sågs kom ämnet upp. Jag berättade för Magnus att jag skulle behöva hjälp för att kunna bli gravid. Där och då reagerade han inte alls på det, utan var nog mest glad att jag vågade dela med honom. Ärligt talt förstod nog ingen av oss hur tuff en IVF-resan skulle vara. 

Ungefär 8 månader in i relationen började vi planera. Jag (Amanda) tog kontakt med diabetesmottagningen för att först få veta om det var något särskilt jag skulle tänka på med tanke att jag har diabetes typ 1. Och ett par månader efter det slutade jag med p-piller (som jag tog på grund av mina rubbade hormonvärden).

Under de första 3 månaderna hade vi nog båda något slags naivt hopp om att det kanske kanske kunde gå utan hjälp. Men så gick jag in och läste min journal från alla tidigare utredningar och läste på lite mer om vad allt som stod där betydde, och då förstod jag att det nog var lika bra att söka hjälp direkt. Så vi gjorde det och fick komma dit efter 3 månader och påbörja IVF direkt. Det var nog vid det fösta läkarbesöket på fertilitetsmottagningen där läkaren sa till oss att det blir IVF och att det var väldigt oklart om det ens skulle gå med egna ägg som vi båda slogs av insikten om vad vi stod inför. Jag (Amanda) drabbades av rädsla, sorg, skuld och en slags existentiell ångest. Många frågor om hur livet skulle bli om vi inte kunde få barn och starka skuldkänslor över att vara den av oss som det var ”fel” på. Jag kände mig som en ”sämre” kvinna och fick en obefogad rädsla av att Magnus inte skulle vilja leva med mig om jag inte kunde ge honom barn. Jag läste på massor och ville mest bara fixa ”problemet” så fort som möjligt. Jag hamnade i en lätt depression under en kort tid och kände ganska mycket avundsjuka mot mina gravida vänner. Magnus reagerade inte lika starkt. Delvis på grund av att det inte var hans kropp det handlade om på samma sätt och att det inte upptog hans tankar lika mycket. För Magnus blev fokus till en början mer på att se till att jag (Amanda) mådde bra och under en period vågade han inte visa sorg för mig i rädsla att lägga på mer skuldkänslor på mig. Efter några månader tog vi oss ur den värsta krisen och sorgen och jag började må bättre.

Vi hittade ett bra sätt att förhålla oss till allt och nådde en acceptans för situationen. Vi kunde dela både glädje och sorg och Magnus vågade visa alla sina känslor han med.

5. Att kämpa för ett barn kan innebära mycket stress och sorg. Vad är era bästa tips  för att stötta varandra och inte glömma kärleksrelationen?

Det vi tycker är det absolut viktigaste är att prata med varandra om precis allt och att våga visa och prata om alla känslor och tankar. Det finns inga tankar eller känslor som är fel att ha och det är viktigt att lyssna på och bekräfta sin partners känslor. Att vara nyfiken och försöka förstå. Att inte ta för givet att man vet vad den andre känner utan våga fråga och våga berätta. Vi tycker också att det varit viktigt att kunna dela både de negativa och de positiva känslor man kan ha. Att komma ihåg att även sätta ord på när man känner glädje eller hopp. Att tillåta varandra att också vara glada i glada stunder.

Vi har också upplevt att det hjälpt oss mycket att försöka fokusera på det vi har och prata om sådant vi är tacksamma över i livet här och nu. Och att fortsätta leva även om det ibland känts tufft. Att göra saker vi brukar tycka om att göra och som ger oss och relationen energi. Allt från att ordna romantiska middagar, träna ihop eller åka på resa till att ge varandra närhet och intimitet. Att ta på varandra, sitta nära i soffan och fortsätta ha sex har hjälpt oss känna oss som en enhet som tar oss igenom det här tillsammans. 

"Vi har också känt att det varit otroligt värdefullt att berätta om vad vi går igenom för vår omgivning för på så vis har vi båda haft andra att prata med än bara varandra när vi behövt det."

6. Har ni infört några rutiner i vardagen som hjälpt er?

Vi har varit noga i vår vardag att stämma av och fråga varandra hur vi mår och speciellt fånga upp känslor kring olika steg i processen. Vi har också alltid bokat in någon utflykt eller resa i nära anslutning till testdatum efter återföring för att komma iväg och antingen fira eller sörja tillsammans. En annan sak vi haft som rutin är att Amanda alltid ringt Magnus direkt efter varje besök på fertilitetsmottagningen eller RPC för att berätta hur det gått och vad de sa. På så vis har Magnus känt sig lite mer delaktig då han inte fått vara med på nästan några besök alls på grund av covid. Sen så har vi faktiskt döpt våra embryon till olika Disneynamn för att kunna prata om dem med varandra och heja och hoppas på dem tillsammans.

7. Är det något ni tyckt eller känt helt olika kring längs resan? Hur har ni hanterat det?

En sak vi känt olika kring är det här med skuldkänslor (som beskrevs ovan). Jag (Amanda) har periodvis känt skuld gentemot Magnus för att jag är anledningen till att vi behöver gå igenom detta. Denna skuld har Magnus inte känt och burit på. Vi har hanterat detta genom att prata om det och tillåta skuldkänslorna finnas där. Magnus har bemött mig genom att lyssna och bekräfta känslan genom att sätta ord på att det inte är någon onormal eller konstig känsla att ha. Och sedan har han förklarat att han bara vill leva med mig och ha barn med mig så allt vi går igenom är värt det oavsett vems kropp det är som inte fungerar. Han har också alltid påmint mig om att jag inte gjort något fel och att jag inte kunnat påverka att det är som det är.

8. Har ni lärt er något nytt om varandra eller er relation under den här resan?

Ja, man lär sig alltid massor av nya saker genom sådant man går igenom. Vi tycker att vi har lärt känna varandra ännu bättre och fått insikt i hur vi båda reagerar i svåra situationer. Vi tycker båda att vi verkligen fått känna hur stark vår kärlek är för varandra samt upptäckt hur mycket vi klarar av tillsammans. Jag (Amanda) har också fått se vilken styrka Magnus bär på när det kommer till att acceptera och finna vägar framåt och där har han varit ett fantastiskt stöd för mig.

Här är de tips vi skrivit får att vårda relationen som finns på min instagram. De får ni också använda i en artikel om våra bästa tips om ni vill:

Prata! Berätta för din partner om dina tankar och känslor. Håll inte inne med nått. Våga uttrycka skuld, skam, avundsjuka, frustration, rädsla, ja allt. Men prata också om de positiva känslorna och berätta när du känner hopp eller glädje. 

Tillåt känslor! Visa din partner att ALLA känslor är okej att känna och att prata om. Lyssna, bekräfta och försök förstå din partner. Ni kanske inte känner exakt samma sak och det är helt okej!

Stå kvar! Visa din partner att du finns kvar och visa förståelse och stötta din partner om denne krisar ihop under en period. Hjälp din partner upp på banan igen, men acceptera inte att det är så i flera år.

Fortsätt hitta på roliga saker ihop! Planera middagar, evenemang, utflykter, resor osv. Fortsätt göra sådant ni gillade att göra innan ni hamnade i det här. Gör det även om det inte alltid känns så kul.

Ge närhet och ha sex! Fysisk närhet symboliserar att ni är en enhet som gör det här tillsammans. Fysisk närhet ger också tröst och skapar varma och härliga känslor. Ta på varandra och fortsätt ha sex även om lusten sviktar. Vänta inte på att lusten ska komma. Se till att skapa lust.

Fokusera på det ni har! Inte alltid så lätt för hjärnan är inställd på att se det man inte har. Här måste man påminna sig själv och varandra. Prata om saker du uppskattar med din partner och i ert liv just nu. Berätta för din partner hur lycklig du är som har just denne att dela den här processen med. Visa tacksamhet varje gång du känner stöd från din partner.

Uttryck behov! Berätta för din partner vad du behöver. Din partner kan inte läsa dina tankar.

Ge varandra egentid! Det är så viktigt att också tillåtas vara i sig själv ibland och få göra nått kul med vänner på egen hand. Uppmuntra och unna din partner detta.

Sök hjälp om ni behöver! Ofrivillig barnlöshet kan vara påfrestande för relationen.

Var inte rädd för att prata med någon professionell om ni behöver det.

Det pratas en hel del om att barn kan innebära utmaningar för en kärleksrelation. Men konstigt nog nästan inget alls om vilken utmaning det kan vara att försöka skaffa barn, och vad det kan innebära för relationen. Detta trots att det finns mängder av forskning på vilka höga stressnivåer infertilitet orsakar och vilken press det sätter på just relationen. Här berättar Amanda och Magnus om sin resa och hur de tagit hand om varandra.

Dr. Fatin Willendrup is a Medical Doctor with key skills in communication of medicine and problem-solving. Fatin's passion is preventive work within fertility and helping people to live healthier lives and improve fertility potential. Fatin has two children that were conceived through IVF and a third child via natural conception, so her own journey inspires her work.

Fertility is complex - both female and male fertility. But what is clear when it comes to male fertility is that good sperm quality improves chances for pregnancy. So how do you find out how good your sperm quality is? And can it be improved? We turn to Dr. Fatin Willendrup to sort out common questions and misunderstandings when it comes to male fertility.

Is it common for men to have fertility issues?

In 40% of infertility cases worldwide, male infertility is the main reason for couples not being able to conceive. 

In the Western world average sperm quality has dropped by 50% in the last 40 years and 1/3 of young men have a sperm quality so low they are likely to experience problems with fertility.

Male fertility issues could be caused by:

Blockages that prevent the delivery of sperm to the female tract

Abnormal sperm function (lack of movement, inability to fertilize the egg)

And these causes can in turn have several reasons like injuries and infections as well as lifestyle factors. 

What can I do to identify issues, do I need to go to a clinic?

I advise you to see a doctor if you have been unable to conceive a child after a year of regular, unprotected intercourse. If you have any of the below symptoms and conditions, you need to consult your doctor sooner:

Semen analysis revealing low semen quality

Erection or ejaculation problems, low sex drive, or other problems with sexual function

Pain, discomfort, a lump, or swelling in the testicle area

A history of testicle, prostate, or sexual problems

A groin, testicle, penis, or scrotum surgery

And if you want to be proactive before starting to try for a baby - to exclude risk factors and/or be able to optimize sperm health - there is no reason not to take a test earlier. You can't know how good your sperm quality is just by looking at your ejaculation. A sperm analysis like Tilly's sperm test is the only way you can evaluate sperm quality and get a real idea of your fertility status.


How can I improve my sperm health and optimize fertility? 

It’s important to focus on scientifically proven lifestyle changes that increases sperm quality. Weight management, exercise, nutrition, antioxidants intake and excluding toxins like smoking are top priorities both for men and women when trying for a baby. For men we have identified the following 10 things you can do:

When taking a sperm test with Tilly you get access to an app with personalized lifestyle programs helping you to improve sperm quality if needed.


For men who need emotional support on the road to fatherhood, it can sometimes feel incredibly lonely. But there are some organisations trying to change that. The support is out there – you just need to know where to look for it. Here are just a few of the ways you can findsupport you need – in a way that feels comfortable for you.

Via Tilly's app: Tilly: Fertility & IVF support

How to improve male fertility and sperm health. Dr Fatin answers common questions about male fertility.

1. Vilka immunologiska utredningar och behandlingar gör du vid upprepade missfall? 

Vid händelse av upprepade missfall gör jag sex stycken olika utredningar som kan landa i olika behandlingsstrategier.

En av utredningarna innebär att kolla mängden NK-celler. Vissa typer av NK-celler finns i livmodern naturligt, men en annan grupp av NK-celler (CD16+, CD56+, CD69) kan - vid förekomst - orsaka missfall då de attackerar livmodern. NK-celler kan även göra så att embryon inte fäster vid IVF. Detta går att behandla genom att lugna dessa celler, vilket minskar deras effekt. Detta görs idag med en experimentell behandling av immunterapi.

Förhöjda värden av TH1/TH2 cytokiner kan leda till missfall. Cytokiner är en sorts proteinceller som har med immunsystemet och de vita blodkropparna att göra. Aktiviteten av cytokincellerna kan vara TH1 (pro-inflammatorisk) eller TH2 (anti-inflammatorisk). De proinflammatoriska cellerna behövs i början när blastocysten ska fästa, och blodkärl bildas mellan embryo och kvinnan, men om de blir för många eller finns kvar för länge kan de istället bli skadliga. Behandlingen för att hämma detta är olika typer av immunhämmande läkemedel. 

Personer som bär på den autoimmuna sjukdomen SLE, har ANA - Antinukleära (Antinuclear) antikroppar, och kan ha en ökad risk till missfall. Dock så kan personer som inte har SLE, ändå ha ett immunförsvar som beter sig på liknande sätt. Därför undersöker vi om kvinnor har dessa antikroppar, skulle det vara fallet, går de att behandla med Prednisolon (kortison), förklarar Dr Shehata.

I Sverige anses man färdigbehandlad om man har antikroppar mot sköldkörteln (TPO-ak, Tg-ak eller TRAK). Exempelvis om man har rätt dos av en medicin (t.ex. Levaxin vid underfunktion). Dr Shehata menar dock att missfallsrisken är större om antikroppar finns kvar, därför behandlar han detta ytterligare. Om så är fallet behandlas det med Prednisolon (kortison).

Gliadin-antikroppar (IgA) kan också vara en orsak till upprepade missfall och dessa antikroppar återfinns hos de som har celiaki (glutenintolerans). Även om man inte visar symtom på glutenintolerans kan dessa antikroppar förekomma ändå och vara orsaken till upprepade missfall. Detta behandlas med en livsstilsförändring som innebär en glutenfri kosthållning. 

Det finns en sjukdom där man har antikroppar mot fosfolipider, APS, som oftare drabbar yngre kvinnor. Antikardiolipid-antikroppar gör blodet tjockare och ger därmed ökad risk för blodproppar, framförallt hos gravida kvinnor, vilket kan orsaka missfall både sent och tidigt. Det är dock ingen vanlig orsak till missfall (0,83% enligt en studie av Dr Shehata). Behandlingen för detta är blodförtunnande - en låg dos av Acetylsalicylsyra, som man börjar ta innan sin graviditet, och sedan fortsätter behandlingen med injektioner av heparin.

2. Varför är immunologiska orsaker till missfall fortfarande så omdebatterat?

Immunologi är väldigt komplext. Även för generella autoimmuna sjukdomar så får man oftast inga klara svar på tester som görs. Exempelvis så visar en välkänd autoimmun sjukdom som reumatism bara ett positivt svar på mindre än 20% av patienterna som bär på sjukdomen. Därför diagnostiseras oftast sådana sjukdomar med kliniska bevis som t.ex. en svullen led snarare än via blodprover. 

När man pratar om missfall och misslyckade IVF-försök har vi därför inga tydliga kliniska bevis, vilket gör det svårt att hitta immunologiska problem som är relaterade till detta. Vilket därav leder till svårigheter i debatten kring hur mycket immunförsvaret påverkar missfall överhuvudtaget. Det finns onekligen en stark korrelation mellan graviditet och immunförsvaret, och generellt används det för att skydda bebisen från att bli attackerad av immunceller eftersom bebisen har genetiskt material från pappan. Det har genom åren setts som kontroversiellt att tro att immunsystemet kan orsaka missfall, men nu är de flesta övertygade om att det finns ett samband. 

Debatten inom ämnet börjar ta ny form och nu diskuteras snarare HUR vi testar, än VARFÖR vi testar. Det är en diskussion som kommer att pågå i år framöver, men för att sammanfatta så tror jag att immunsystemet som orsak till missfall, nu är accepterad, säger Dr Shehata.

3. Finns det en ökad risk att få missfall om man har en autoimmun sjukdom, t.ex. reumatism?

Generellt sett ja, har man autoimmuna problem är det en ökad risk. Är detta fallet bör man testa sig för om man bär vissa typer av antikroppar. Det finns vissa autoimmuna sjukdomar som innebär en högre missfallsrisk än andra, t.ex. SLE (Lupus).

En auto-immun sjukdom innebär kortfattat att kroppen attackerar sig själv. Antikroppar finns i kroppen för att skydda oss mot virus och bakterier. De bildas av olika typer av immunceller. Hos människor som har en autoimmun sjukdom börjar kroppens immunförsvar istället bryta ner celler som vi behöver. Immunförsvaret tror felaktigt att dessa celler är inkräktare i kroppen. Detta skapar inflammation.

Ungefär 5-7% av befolkningen i västvärlden är drabbade av någon typ av autoimmun sjukdom, där kvinnor drabbas betydligt oftare än män. Exempel på autoimmuna sjukdomar är diabetes typ 1, Hashimotos (hypotyreos/underaktiv sköldkörtel), SLE (Lupus), reumatoid artrit (ledgångsreumatism), celiaki (glutenintolerans), Crohn’s sjukdom, Sjögrens sjukdom och Addisons sjukdom. 

5. Kan det finnas immunologiska orsaker till att embryon inte fäster, om detta händer upprepade gånger under en IVF-process?

Ja, är embryona är av god kvalitet, du sätter tillbaka 1-2 stycken, och det inte finns någon annan anledning till varför de inte skulle fästa så skulle det mycket väl kunna finnas en immunologisk anledning till att embryot inte implanterar. Man kan ju se på det som ett väldigt tidigt missfall egentligen. 

Fler och fler IVF-kliniker ger idag någon form av immundämpande vid upprepade misslyckanden. 

6. Kan äggdonation trigga immunologiska reaktioner från kroppen?

Ett enskilt missfall är tyvärr ganska vanligt och beror troligen på att embryot hade onormala kromosomer vilket man inte kan göra något åt. Men om man har flera missfall på raken, så kan behandling krävas och det är då avgörande att hitta den bakomliggande anledningen. 

Dr Hassan Shehata driver två klinker i England som specialiserar sig på att hjälpa kvinnor som drabbas av upprepade missfall - Centre for Reproductive Immunology & Pregnancy Miscarriage Clinic. Dr Shehata är utbildad gynekolog/obstetriker och specialiserad på kvinnomedicin vid Epsom and St Helier University Hospitals NHS Trust.

Vad är skillnaden på missfall och upprepade missfall?

De flesta enskilda missfall beror alltså på att embryot inte var friskt, att det inte hade normala kromosomer. Alla ägg och spermier har inte det, så när läkaren säger att du haft “otur” så menar hen att ni helt enkelt lyckats pricka in ett ägg eller en spermie som inte var kromosomalt normal. 

Om du har flera missfall på raken så minskar dock sannolikheten att det rör sig om “otur”. Vid fler än tre missfall på raken, får man diagnosen “upprepade missfall”. Då görs en missfallsutredning för att titta på andra möjliga anledningar. I en klassisk missfallsutredning undersöker man: 

Koagulationsrubbningar vilket också mäts genom blodprov

Om dessa prover skulle visa på något, finns behandling att få, men faktum är att testerna oftast inte visar något. Med andra ord förblir merparten av upprepade missfall odiagnostiserade. 

Dr Shehata har genom sin forskning fastslagit att ovanstående problem utgör orsaken endast i en minoritet av fallen. Det finns alltså luckor i vår kunskap och forskning; vi kan inte allt om alla anledningar till upprepade missfall än. 

Varför är det intressant att undersöka kopplingen till immunförsvaret?

Att immunologi spelar roll när ett barn blir till är ganska vedertaget. Om man får en ny njure eller ett hjärta från en annan person så måste man alltid ta immundämpande mediciner för att kroppen inte ska stöta bort kroppsdelen som är genetiskt främmande; innehåller någon annans DNA. Men trots att ett embryo alltid består av 50% genetiskt främmande material från mannen (och ibland 100% då donerade ägg använts), så stöter kroppen inte bort det. Immunförsvaret anpassar sig alltså på ett eller annat sätt.

Man tror därför att om en kvinna har ett immunförsvar som inte fungerar som det ska, så kan hennes kropp stöta bort embryot vilket leder till missfall. Detta ses alltså som en potentiell anledning till upprepade missfall utöver de som traditionellt utretts. 

Immunförsvaret i kroppen består av olika antikroppar, och kvinnor kan ha överaktivitet/onormal förekomst av olika antikroppar och/eller en autoimmun sjukdom. 

Synen på hur mycket man anser att immunförsvaret kan påverka missfall och framförallt på vad man kan göra åt det, skiljer sig åt från land till land. I Sverige så görs inte immunologiska utredningar vid upprepade missfall, då det inte anses finns tillräckligt tydlig forskning på hur problemet ska behandlas. I många andra länder jobbar man mer med det och Dr Shehata är ett exempel på en läkare som forskar kring frågan och även behandlar kvinnor med immunologiska problem på sin klinik.  

Kopplingen mellan missfall och immunförsvaret - Q&A med Dr Shehata

Entreprenören och yogaläraren, Lisa Wingårdh, lämnade sin fartfyllda karriär inom finansbranschen bakom sig. Hon kände sig mer och mer tom trots att karriären gick bra och till slut tog hon steget, sade upp sig och bokade en yogautbildning i Indien. Sedan dess driver hon Wingårdh Wellness med fokus på yoga, coaching och wellness.

Yoga, meditation och välmående har alltid intresserat mig – jag har alltid prioriterat att ta hand om mig själv. Men trots att det är så grundläggande, särskilt som kvinna, så har det här med hormon- och fertilitetshälsa lite gått mig förbi. Det känns konstigt nog som ett område vi inte pratar om, i alla fall inte förrän det är något som inte fungerar som det ska. 

I min värld borde alla kvinnor få bättre verktyg att förstå vad det är som händer i kroppen varje månad, det känns liksom ganska grundläggande. Gärna redan i skolan. Med mer kunskap skulle vi bättre kunna förstå när kroppen inte fungerar som den ska och veta när det är dags att söka hjälp. Jag visste nog i ärlighetens namn inte riktigt vad som räknas som en oregelbunden cykel innan och då är det ju svårt att identifiera problem såklart. 

Många vet nog inte att det kan vara så enkelt att var lite mer proaktiv - att det i grunden handlar om att förstå sin cykel. Eller att det går att utesluta viktiga riskfaktorer genom ett enkelt blodprov. Så här i efterhand, när jag vet hur enkelt det är och vilket värde det ger, borde det enligt mig vara lika självklart att kolla upp sina hormoner som det är att gå till tandläkaren!

Så vad visade testet då? Mina resultat visade att jag hade låga östrogen-, LH-värden och FSH-värden vilket tillsammans kan tyda på en rubbning i en körtel i hjärnan som heter hypotalamus. Bakomliggande anledningar kan vara överträning, kronisk stress eller kosten - tydligen är veganer och vegetarianer överrepresenterade bland dem som förlorar sin mens på grund av den här typen av rubbning. Jag har dock en regelbunden cykel vilket gör att det inte verkar finnas något allvarligt problem just. Jag fick verktyg att lära mig vilka tecken jag kan hålla utkik efter framåt, hormonella rubbningar och problem med cykeln kan ju uppstå gradvis. Så om jag skulle upptäcka problem framöver så vet jag var jag ska börja och vilka frågor jag ska ta med mig till min gynekolog då. Det känns fantastiskt att ha fått den här kunskapen.

Det är fantastiskt att hela tiden få lära sig nya saker om sin kropp – vi är alla unika och måste lära oss att lyssna mer på vad som funkar för just oss. Att förstå min hormonhälsa och cykel bättre har verkligen gjort att jag känner mig mer “tuned in” och nära min kropp.

Genom ett blodprov kan du få kunskap om din kropp och förståelse för din cykel och fertilitet. Lisa Wingårdh har testat Tilly Fertilitetskoll.

Lisa Wingårdh: Att testa mina hormoner fick mig att förstå hur lite jag egentligen vet om min fertilitet

Om östrogen och vad som kan skapa låga nivåer

Östrogen är ett samlingsnamn för flera av de viktigaste kvinnliga könshormonerna och östrogen påverkar många olika organ och vävnader. Östrogen förekommer i flera olika former i kroppen och de tre vanligaste är östradiol, östron och östriol. Östradiol (E2) är den vanligaste och det är östradiolhalten som oftast mäts vid blodprov.

Östrogen tillverkas främst i dina äggstockar och till en liten del i din fettvävnad. Nivåerna varierar under din menscykel och ligger som lägst några dagar innan och under dina första blödningsdagar. Strax innan ägglossning stiger östrogenhalten och det triggar igång utsöndringen av LH som ska leda till ägglossning. 

Östrogenbrist kan ha flera bakomliggande anledningar, en vanlig är en rubbning hypotalamus. Lite mer specifikt så kan hypotalamus minska sin produktion av gonadotropinfrisättande hormon (GnHR) och/eller ändra utsöndringsmönster. GnHR har till uppgift att signalera till hypofysen att producera hormonerna FSH och LH som båda behövs för att dina ägg ska mogna och du ska få ägglossning.

Om frisättningen av GnRH störs leder det alltså till låga nivåer av FSH och LH och då mognar inga äggblåsor vilket i sin tur leder till att det produceras för lite östrogen eftersom det är de mognande äggblåsorna som normalt sett producerar östrogen. Östrogenet bygger under en normal cykel upp din livmoderslemhinna så att den kan ta emot ett befruktat ägg (embryo) men om inget ägg befruktas eller fastnar i slemhinnan blöder du istället ut slemhinnan - du får mens. Så om du inte har ägglossning och inget östrogen produceras byggs alltså inte slemhinnan upp, och din mens uteblir.

Man ser ofta att cykeln först blir oregelbunden och att mensen sedan i förlängningen upphör helt. Minskad sexlust, värmevallningar och vaginal torrhet är då också vanligt. När mensen helt försvunnit kallas tillståndet för hypothalamisk amenorré.

En sådan här rubbning kan uppstå om man:

Är utsatt för ökad fysisk eller emotionell stress.

Övertränar - framförallt löpträning eller annan uthållighetsträning.

Man kan sammanfatta det som att när ett energiunderskott uppstår (till exempel för att du äter för lite jämfört med den energi du förbrukar eller är utsatt för ökad stress) pausar kroppen det som den anser är icke-livsnödvändiga kroppsfunktioner, däribland reproduktion.

Förutom att du behöver äta tillräckligt är det också viktigt att du får i dig rätt näring och rätt sorts fett. Alla som äter vegetariskt kommer såklart inte att få dessa problem, men både vegetarianer och veganer är överrepresenterade bland kvinnor med östrogenbrist och hypothalamisk amenorré.

Jag fick min mens i tonåren och ganska snart efter det skaffade jag p-piller som jag tog i flera år tills jag träffade min man och vi bestämde oss för att vi ville skaffa barn. Om min menscykel fungerade som den skulle var ingenting jag överhuvudtaget funderade på och ja, när man går på hormonella preventivmedel så vet man ju inte. Jag och min man var inställda på att det kunde ta ett tag att bli gravida, men jag anade inte att min mens inte skulle dyka upp överhuvudtaget. Den kom aldrig igång efter att jag slutade med p-piller. När jag sökte hjälp konstaterade min läkare att jag absolut hade ägg, men av någon anledning så ägglossade jag inte.  

Efter ett år tog vi kontakt med en fertilitetsklinik och under en period av sex månader fick vi testa flera olika metoder. Jag tog bland annat hormonsprutor som skulle kicka igång ägglossningen, men det ledde antingen till att jag fick en överproduktion av ägg eller, när vi sänkte dosen av hormoner, inga ägg alls. Det upptäcktes också vid undersökningarna att min livmoderslemhinna var väldigt tunn. Trots det lade man inte så mycket fokus på att ta reda på varför min ägglossning uteblev, eller varför slemhinnan var tunn – man fokuserade på att försöka lösa problemet med hormonmediciner helt enkelt.

När det hade gått två år utan resultat bestämde vi oss för att det var dags att testa IVF. Problemet med att jag inte fick ut några ägg fortsatte dock även när vi gjorde IVF, trots hormonstimulering fick vi bara ut ett enda ägg. Vi hade dock en enorm tur eftersom befruktningen av detta enda ägg lyckades och vi fick en frisk och fin flicka.

Ibland undrar man ju hur man egentligen orkar fortsätta kämpa när man vet att det kommer bli svårt, men längtan efter syskon var stor. Och det blev mer kämpande än vi kunde ana trots vår historik. Det visade sig att min livmoder hade växt igen och att jag behövde opereras. Någon annan väg en IVF var tydligen också helt utesluten. Turen från första vändan återupprepade sig inte och efter fyra misslyckade försök började vi känna en viss hopplöshet. Men så blev jag gravid på det femte försöket, lyckan!

Men så händer det som inte får hända. Ultraljudet i vecka 14 visade avvikelser hos fostret som inte alls såg bra ut och vi fick ta ett väldigt svårt beslut att avbryta graviditeten. Det var hemskt och sorgligt, både för att vi förlorade något vi hunnit längta efter och glädja oss över, men också för att vi visste att det inte bara var att “gå hem och försöka igen”. Det var en tuff tid, både jag och min man kände att vi inte hade tid att sörja, och jag behövde dessutom genomgå flera operationer. Jag mådde väldigt dåligt mentalt och kände mig deprimerad. 

Totalt blev det 11 IVF-försök och ytterligare ett missfall. Vi pausade under en period för att inte helt gå under, men någonstans hittade vi ändå drivkraften att fortsätta och till slut kom vår andra dotter till världen. Det är väldigt lätt att glömma bort sig själv och sitt allmänna välmående under en fertilitetsbehandling – man får tunnelseende och kan inte fokusera på något annat än att lyckas.

Det blev tydligt efter min andra förlossning att min kropp inte mådde så bra. Jag fick svåra problem med störtblödningar och till slut träffade jag en läkare som bestämde sig för att faktiskt gå till botten med mina problem. Han forskade på hormoner och han ville hitta orsaken till mitt ursprungliga problem - att jag inte hade någon ägglossning. Det visade sig att jag hade väldigt låga östrogennivåer. Där var alltså förklaringen till att jag aldrig fick tillbaka mina cykler när jag slutade på p-piller. Dessutom kan det leda till benskörhet och senare hjärt- och kärlproblem, så även om jag nu fått mina barn så kändes det väldigt skönt att få veta. 

Jag blev remitterad vidare till en annan läkare som var specialist på just könshormoner, och det första hon sa till mig var att jag vägde för lite och att jag måste äta mer och på ett annat sätt. Hon vill att vi skulle testa att få igång min ägglossning naturligt, utan mediciner, och hon ordinerade mig att börja äta mer animaliskt fett. Hon förklarade att just när det gäller könshormoner så är det skillnad på fett och fett och växtbaserat fett har inte samma effekt på könshormonerna som animaliskt,

Jag har alltid haft problem med min matsmältning och har väldigt svårt att smälta ägg, lax och korv så istället blev jag ordinerad att äta sjuka mängder smör och ost. Vi testade detta under ett års tid, jag gick bara upp 1,5kg i vikt, men för första gången på 15 år fick jag tillbaka min ägglossning! Den var inte helt regelbunden men jag ägglossade - det var helt otroligt! 

Vad jag lärt mig? Jag önskar att alla kvinnor fick lära sig mer om sina kroppar och hormoner och hade kunskapen att förstå att en oregelbunden cykel alltid betyder att något inte stämmer. Och att man tidigare fokuserade på att förstå anledningen till problemen, inte bara medicinera bort dem. När man vill skaffa barn är det svårt att fokusera på något annat än att få det där barnet, så ju tidigare man kan identifiera obalanser desto bättre.

Hormonhälsa är väldigt komplext, men det är också enklare att testa den än vad man tror - test som Tilly Fertilitetskoll är ett fantastiskt verktyg för att förstå var man ska börja. Jag har verkligen insett den hårda vägen att hormonhälsa inte bara handlar om att skaffa barn, utan om vårt välmående i stort.

Östrogenbrist kan påverka din cykel och fertilitet. Annas historia lär dig mer om tecken på östrogenbrist, vikten av att identifiera det tidigt och vad du kan göra.

Annas tuffa resa till barn: Om östrogenbrist och nya insikter om hormonhälsa

POI står för prematur/primär ovariell insufficiens och innebär att äggstockarna inte fungerar normalt. Det kan visa sig genom att du helt saknar äggblåsor (folliklar), att dina äggblåsor inte utvecklas normalt eller att du förlorar dina fungerande äggblåsor i förtid.

Kvinnors fertilitet avtar naturligt runt 40-års ålder och oftast märker vi det genom att vår mens blir oregelbunden (på grund av att vi inte längre ägglossar varje månad). För kvinnor med POI börjar detta redan innan 40, ibland så tidigt som innan 30.

POI kan liknas vid att komma in i klimakteriet och närma sig menopaus i väldigt tidig ålder, och flera av symtomen man kan uppleva liknar dem vi upplever under klimakteriet. Till exempel: 

Väldigt oregelbundna och glesa menstruationer, eller ingen mens alls

Symtomen kan variera under cykeln eftersom de är kopplade till hormonnivåerna i kroppen och alla har dem inte eller söker i alla fall inte hjälp för dem förrän de upptäcker att de har svårigheter att bli gravida.

POI betyder alltså inte att du nått menopaus och helt förlorat din fertilitet (som Katarinas historia visar), men det innebär att du närmar dig denna punkt onormalt tidigt.

POI brukar definieras som utebliven mens i minst 3 månader och samtidigt ett upprepat förhöjt FSH-värde (> 40 IE/l före 40 års ålder), men för att kunna ställa en säker diagnos tittar läkaren också på följande faktorer:

Din medicinska historia och ärftlighet, om din mamma/syster/systrar har POI är sannolikheten större att du också drabbas.

Gynekologisk undersökning för att undersöka din livmoder och dina äggstockar.

Blodprov för att undersöka olika hormonvärden, till exempel FSH, LH, Östradiol, TSH och fritt T4.

Blodprov för att utsluta eller bekräfta någon genetisk sjukdom.

Jag och min man hade försökt bli gravida i drygt ett år när vi bestämde oss för att söka hjälp och boka in en fertilitetsutredning. Jag var 31 och hade länge haft väldigt oregelbundna och framförallt långa menscykler så jag förstod någonstans att allt inte riktigt fungerade som det skulle. Men jag viftade bort det och tänkte ”om de nu hittar något problem så kommer det ju ändå lösa sig med IVF”. Vi gjorde planer som “om vi gör IVF nu i maj, så kan jag vara gravid redan i sommar”! Jag trodde verkligen att det skulle vara så enkelt, men det visade sig tyvärr att vi var ganska naiva. 

Fertilitetsutredningen visade att jag hade ett väldigt lågt AMH-värde och ett förhöjt FSH-värde. Utöver det visade det sig att jag dessutom hade en sköldkörtelrubbning som jag inte visste om och jag fick börja medicinera för det direkt. Efter testerna fick vi även göra ett kompletterande ultraljud som bekräftade vad testerna hade hintat om - att jag hade väldigt få äggblåsor på mina äggstockar.

Efter utredningen förstod vi att det skulle bli väldigt svårt att bli gravida både på naturlig väg och via IVF. Visst, man behöver bara ett ägg för att bli gravid, men med så få ägg och en ägglossning väldigt sällan (därav mina långa menscykler) så är oddsen att pricka rätt oerhört små. Med IVF är ju tanken att man ska “komma runt” ägglossningen och istället stimulera kroppen att få flera ägg att mogna samtidigt så att man sedan har många ägg att plocka ut och befrukta, men IVF kan inte trolla fram äggblåsor. Med en väldigt låg äggreserv svarar man oftast väldigt dåligt på hormonmedicinerna vilket gör det svårt att få ut några ägg.

När läkaren förklarade att det skulle bli väldigt svårt för oss att bli gravida även med IVF förstod jag inte riktigt. Min första följdfråga var: “Men om inte IVF funkar, vad gör man då?”. “Äggdonation”, svarade hon. Men jag hade ingen aning om vad det innebar. Jag hade hört om donerade spermier, men inte om donerade ägg och jag kände ingen som hade gjort en sådan behandling.  

Allt gick så snabbt och jag fick inte så mycket mer tid med läkaren. Jag var nog lite chockad egentligen, jag gick tillbaka till jobbet och försökte fortsätta som vanligt. Men klumpen i magen växte - vad hade läkaren egentligen sagt? Jag började googla (som man gör) och insåg ganska snabbt att mina chanser att bli gravid med mina egna ägg var väldigt små. Allt kändes så överväldigande och svårt att greppa. Jag bröt ihop, ringde min man och släpade mig sedan hem från jobbet.

Jag och min man hade varit ett par i åtta år och jag var så arg på mig själv (och på honom), varför hade vi inte försökt tidigare? Vi hade ju haft alla chanser i världen men trodde att vi hade gott om tid. Nu skulle det kanske aldrig bli barn, bara för att vi skulle invänta rätt tillfälle. Varför hade ingen berättat att det här kunde hända? Jag hade många frågor, men inga bra svar.

Om jag hade vetat att det är enkelt att testa hormonnivåer och hur de påverkar fertiliteten, så hade jag kanske gjort det flera år tidigare. Kanske hade det påverkat vårt beslut om när vi skulle försöka bli gravida, kanske inte, men då hade vi åtminstone kunnat ta informerade beslut. Och jag tror att det hade gett oss mycket bättre verktyg att hantera situationen - jag hade fått tid att vänja mig vid tanken att vi, om vi ville bli gravida, antagligen skulle behöva hjälp. 

Så vad hände? Vi bestämde att vi ville testa IVF även om sannolikheten för att det skulle lyckas var låg. Trots maxdos av hormoner, både en, två och tre gånger fick vi bara ut ett endaste ägg totalt. Vi var tvungna att vända oss till en privatklinik för att få hjälp eftersom man inom landstinget inte plockar ut ägg om man har färre än tre stycken. Det var verkligen en fruktansvärd mental berg- och dalbana, det går inte riktigt att förklara hur tungt det är att slängas mellan hopp och misslyckande på det viset. 

Så här i efterhand tror jag ändå det var bra att vi gick igenom hela processen med IVF även om den inte lyckades för det hjälpte oss att landa i nästa steg. Men jag är också tacksam över att vi relativt snabbt kom fram till att det liksom inte var värt det och att äggdonation var vägen för oss. Processen hjälpte oss att bearbeta chocken och sorgen över att det inte blev som vi tänkte och när vi väl hade tagit beslutet så tog en enorm tacksamhet över att möjligheten till äggdonation finns över. Det var så skönt att ha en plan som faktiskt kändes realistisk.

Men... när vi skulle göra den psykosociala utredningen som krävs vid äggdonation visade det sig att jag hade blivit gravid! Vi blev såklart båda chockade och förvånade. Det visar ju verkligen att det inte finns några svartvita svar när det kommer till fertilitet och att äggreserv inte är allt. Å andra sidan så tycker jag också att historier som min kan vara lite farliga. Det är lätt att glömma bort sig själv i allt kissande på ägglossningsstickor, påtvingat sex och hormonsprutor, och att välja en lösning som ger rimliga chanser är ibland det snällaste man kan göra för sig själv. Allas resor är unika helt enkelt. 

Vi är såklart väldigt lyckliga över att vår tuffa resa till slut ledde till att jag blev gravid, men jag önskar ingen annan samma resa. Jag hoppas att kommande generationer av kvinnor kommer ha mycket mer kunskap om sin kropp, om hormoner och om fertilitet - tidigare än vad jag hade. 

Katarina blev inte gravid och antog att IVF skulle lösa saken, men utredningen visade att hon var på väg in i klimakteriet, fast hon bara vara 31.

Katarina om att upptäcka att äggen nästan är slut - fast man bara är 31

PCOS är en hormonell rubbning som kan ge olika typer av symtom, t.ex. polycystiska äggstockar (många äggblåsor på äggstockarna), glesa eller uteblivna menstruationer, manlig behåring och akne.

Det är viktigt att veta att det inte är samma sak som PCO även om namnet är likt. PCO innebär bara polycystiska äggstockar. Med andra ord kan PCO diagnostiseras genom endast ett ultraljud, men PCOS kräver en större utredning som inkluderar hormonprover och en dialog kring symtom. 

För några år sedan enades ett antal experter om tre kriterier som ska användas vid diagnostisering - dessa går under namnet “Rotterdam-kriterierna”. För att kunna ställa diagnosen PCOS måste du uppfylla två av dessa tre kriterier:

Polycystiska äggstockar (mer än 12 äggblåsor på varje äggstock) vilket kan ses via ett ultraljud.

En oregelbunden (gles) eller frånvarande ägglossning, vilket visar sig genom en oregelbunden och lång menscykel (längre än 35 dagar).

Förhöjda halter av totalt eller fritt testosteron som visas via blodprov. Och/eller symtom på höga halter av testosteron, till exempel manlig hårväxt eller akne.

PCOS är vanligare än många tror - man räknar med att upp till 10-15% av alla kvinnor har det. Men trots det finns det en brist på kunskap, både hos kvinnor själva och hos läkare. Det har visat sig att många drabbade kvinnor kan få vänta upp till två år innan de får rätt diagnos och att de ofta varit tvungna att träffa tre eller fler läkare innan diagnosen ställs.

Det kan med andra ord vara bra att vara en informerad patient när det gäller PCOS! Tilly Fertilitetskoll kan indikera PCOS och rapporten ger dig i så fall tips och checklistor som hjälper dig när du söker vidare hjälp. Det finns hjälp att få om PCOS påverkar din fertilitet och det är alltid fördelaktigt att få en diagnos så tidigt som möjligt eftersom det för vissa fungerar att dämpa symtomen genom livsstilsförändringar - du kan läsa mer här.

Varje månad gick Josephine från att vara lycklig och glad till introvert och deprimerad för att till slut känna känslor av total hopplöshet och mörker. Hon visste att något var fel och trodde länge att hon hade en extrem form av PMS, men det skulle dröja mer än ett decennium innan hon fick en diagnos och rätt hjälp. Här är hennes historia...

Jag googlade konstant mina besvär: att jag gick mellan att vara lycklig, glad och produktiv, till att inte vilja träffa någon, introvert och deprimerad. Den fasen övergick sedan till extremt mörker där jag kände att jag inte var värd någonting, jag drabbades av skakningar och fick panikångest av att gå till jobbet. Mina sökningar på google gav alltid resultatet “manodepressiv”, men det var jag inte. För så fort mensen kom så blev jag mig själv igen. “Så det var PMS”, tänkte jag varenda gång - och det har jag gjort i över 12 år.

Så jag besökte gynekologer, bad dem hjälpa mig. Jag berättade att det ofta går 55 dagar mellan mens och att min ångestfyllda PMS håller i sig i tre veckor, och att det gick ut över både mitt privata och professionella liv. En läkare tittade på mina äggstockar och sa: “du har många ägg, ingen fara, då behöver du inte bli stressad över att bli gravid”. Sedan skrev hon ut Premalex (antidepressiv medicin). Premalexen hjälpte inte. Så jag besökte andra mottagningar. Det enda rådet jag fick var p-piller. Men det ville jag inte ha, jag mådde dåligt av dem också.

Till slut, efter att jag liksom fått vänja mig vid att det inte går att göra något åt PMS som varar i flera veckor, och 55 dagars menscykler, så blev jag gravid. Det slutade i missfall i 7:e veckan. Jag var beredd på att det kunde ske, så jag försökte vara stark trots den hormonella karusellen som bjuder upp till dans efter kroppens interna kris.

Jag gick till ännu en gynekolog för att kolla upp mig, för att se om allt var ok efter missfallet, och kanske få några peppande ord. Läkaren ville hålla besöket under 5 min, och det gjorde hon ingen hemlighet av, trots att hon stod mellan benen på någon som precis fått missfall. “Allt ser bra ut”, sa hon stressat över ultraljudsstaven. “Det är bara att försöka igen”. Jag ber henne då försäkra mig om att det inte är något fel. “Jag har ju långa cykler, det är svårt att veta när jag har ägglossning?”. Hon viftar bort min oro, och säger att det kommer att lösa sig. “Nu är chanserna goda att ni blir gravida igen”.

Men jag hade en dålig känsla i magen. Så jag bokar en privat gynekolog som jag fått rekommenderad: Dr Rita.

Dr. Rita tar sig tid. Hon tar det lugnt. Hon låter mig prata till punkt. Jag blir nästan stressad över att hon ger mig så mycket tid, så här ska det väl inte vara? Jag var som tjejen som bara dejtat taskiga killar och som helt plötsligt blir misstänksam när hon till slut hittar en snäll kille. Jag förklarar hur jag har haft det, hon lyssnar. Det är som att komma till gyn-himlen hos Rita, allt är vitt, modernt och rent. Till och med gynstolen är vit. Hon berättar för mig att hon tror att jag har PCOS. Och förklarar vad det är. Lugnt. Hon låter mig ställa alla frågor. Hon besvarar dem. “Men det är bara vad jag tror, nu ska jag undersöka om så är fallet”. Hon undersöker mig med ultraljudet och hon testar mina hormonvärden. Hon konfirmerar att det är PCOS det rör sig om. Det är därför jag har långa cykler och det kan göra det svårare att bli gravid. Ägglossningstest fungerar inte eftersom mitt LH-värde är konstant förhöjt (testen letar efter en peak) och ägglossningen sker sällan - det är helt enkelt svårt att veta när det är meningen att vi ska ha sex för att få till en graviditet. Eftersom jag gärna vill ha barn nu så råder hon mig att kontakta en fertilitetsklinik för att få hjälp. 

Och där började min resa för att försöka bli med barn, via hormoner och ägglossningssprutor. Men framför allt var det ett missfall och rätt gynekolog som krävdes för att även jag, på andra sidan av ultraljudsstaven, skulle få lyxen att se och förstå det läkarna nog redan sett - vad det var som är fel. Och varför jag inte mått bra på över ett decennium.

Efter mer än ett decennium fick Josephine till slut diagnosen PCOS och en förklaring till varför hon mått så dåligt och varför hon haft svårt att bli gravid.

Josephine om vägen till sin PCOS-diagnos

Att skaffa barn är något som många ser som en självklar och naturlig del av livet, men det är inte alltid det fungerar som man har tänkt. Den upptäckten är väldigt jobbig för de flesta och att genomgå fertilitetsbehandling kan vara påfrestande. Men utvecklingen av tillgängliga metoder har också gjort att de allra flesta kan få hjälp idag, vilket såklart är fantastiskt. 

Förhoppningsvis behöver du aldrig sätta dig in i alla fertilitetsbehandlingar som finns, men för många kan det ändå kännas tryggt att förstå vad ett potentiellt nästa steg är, hur behandlingarna fungerar och vilka problem de kan lösa. 

Undersökningar har visat att många har en övertro till IVF och att behandlingen är ett “botemedel” mot alla fertilitetsproblem, vilket inte riktigt  är sant. Chansen att lyckas med IVF om man bara gör en behandling är 27% och det finns flera olika fertilitetsproblem som IVF inte kan råda bot på. Vi tycker det är viktigt att man har en så sann bild som möjligt av vilka möjligheter som finns. Det viktigaste att komma ihåg är att ofrivillig barnlöshet och fertilitetsproblem kan ha många anledningar, och att det därför inte finns en metod eller behandling som fungerar för alla.

När ska man söka hjälp om man vill bli gravid?

Generellt brukar man säga att par som försökt bli gravida på naturlig väg under ett års tid utan att lyckas bör söka rådgivning för att utreda vad som orsakar svårigheterna. Det finns dock tillfällen då det kan vara en bra idé att söka hjälp tidigare. Det gäller till exempel:

Vid väldigt oregelbunden mens, eller vid utebliven mens.

Vid obehandlade sköldkörtelproblem eller någon annan sjukdom eller medicinering som påverkar fertiliteten.

För dem som genomgått cancerbehandling.

För kvinnor som lever i en samkönad relation eller vill skaffa barn på egen hand, så finns det såklart ingen anledning att vänta med att söka hjälp - då kan man söka hjälp så snart man bestämt sig för att det är dags.

Vilka fertilitetsbehandlingar finns och hur fungerar dessa?

Innan en fertilitetsbehandling påbörjas görs alltid en fertilitetsutredning för att försöka reda ut vad som är anledningen till problemen. Man tar blodprov för att testa en rad hormonvärden, samma tester kan utföras med Tilly Fertilitetskoll. Läkaren gör sedan ett vaginalt ultraljud på kvinnan och om det är ett heterosexuellt par som sökt hjälp lämnar mannen ett spermaprov som skickas för analys. 

För kvinnor som lever i en samkönad relation, eller vill skaffa barn på egen hand, görs också en utredning för att utesluta eventuella fertilitetsproblem innan man sätter igång med behandlingen.

Nedan beskriver vi de vanligaste fertilitetsbehandlingarna, lite kort om hur de fungerar och när vilken metod är bäst.

För att bli gravid måste ägglossningen fungera, ett ägg måste mogna och sedan lossna och vandra ner till äggledaren där det kan bli befruktat av en spermie. Om man inte har ägglossning, eller om ägglossningen är väldigt oregelbunden (vilket märks genom en oregelbunden menscykel) kan det vara väldigt svårt att bli gravid på naturlig väg och detta är en av de vanligaste anledningarna till fertilitetsproblem hos kvinnor.

Om man har en oregelbunden menscykel eller ingen mens alls, oavsett om man har barnlängtan nu eller inte, kan det vara väldigt värdefullt att i ett tidigt skede identifiera vad det beror på (exempelvis PCOS, hypothalamisk amenorré eller sköldkörtelproblem). Om man förstår de bakomliggande orsakerna finns det möjlighet att få hjälp att stabilisera menscykeln. Dessutom gynnar en fungerande hormonbalans hälsan i allmänhet och ger en bättre utgångspunkt om man senare vill bli gravid. 

Men om man har stor barnlängtan redan nu och vet att det är ägglossningen som spökar, så kan man också få hjälp att stimulera igång ägglossningen med hormonbehandling.

Så här går ägglossningsstimulering till

Vid ägglossningsstimulering, eller ovulationsstimulering, får man antingen ta tabletter eller sprutor som innehåller olika hormoner. Medicinerna tas för att stimulera tillväxten av äggblåsor (precis som i en vanlig cykel) och utvecklingen följs via ultraljud för att kontrollera att äggblåsorna växer som de ska. När man ser att ägglossningen är nära får man som heterosexuellt par till “uppgift” att ha sex hemma. I andra fall sker istället en insemination vid ägglossningen. Ibland kan man behöva styra exakt när ägglossningen ska ske och då får man ta en ägglossningsspruta som får äggen att lossna. 

När är ägglossningsstimulering en bra metod?

När man behöver hjälp med att stimulera äggtillväxten eller när man måste kunna styra ägglossningen för att öka chansen till befruktning via vaginalt samlag eller via insemination.

Vilka problem löser inte ägglossningsstimulering?

En guide till de vanligaste fertilitetsbehandlingarna. Om man har problem att få barn, finns det idag en lång rad fertilitetsbehandlingar tillgängliga. Här guidar vi dig genom hur de fungerar och för vem de är lämpliga.

Fertilitetsbloggen