En guide till de vanligaste fertilitetsbehandlingarna

Att skaffa barn är något som många ser som en självklar och naturlig del av livet, men det är inte alltid det fungerar som man har tänkt. Den upptäckten är väldigt jobbig för de flesta och att genomgå fertilitetsbehandling kan vara påfrestande. Men utvecklingen av tillgängliga metoder har också gjort att de allra flesta kan få hjälp idag, vilket såklart är fantastiskt.

Förhoppningsvis behöver du aldrig sätta dig in i alla fertilitetsbehandlingar som finns, men för många kan det ändå kännas tryggt att förstå vad ett potentiellt nästa steg är, hur behandlingarna fungerar och vilka problem de kan lösa.

Undersökningar har visat att många har en övertro till IVF och att behandlingen är ett “botemedel” mot alla fertilitetsproblem, vilket inte riktigt är sant. Chansen att lyckas med IVF om man bara gör en behandling är 27% och det finns flera olika fertilitetsproblem som IVF inte kan råda bot på. Vi tycker det är viktigt att man har en så sann bild som möjligt av vilka möjligheter som finns. Det viktigaste att komma ihåg är att ofrivillig barnlöshet och fertilitetsproblem kan ha många anledningar, och att det därför inte finns en metod eller behandling som fungerar för alla.

När ska man söka hjälp om man vill bli gravid?

Generellt brukar man säga att par som försökt bli gravida på naturlig väg under ett års tid utan att lyckas bör söka rådgivning för att utreda vad som orsakar svårigheterna. Det finns dock tillfällen då det kan vara en bra idé att söka hjälp tidigare. Det gäller till exempel:

• Om du är kvinna och över 35 år.
• Vid väldigt oregelbunden mens, eller vid utebliven mens.
• Vid obehandlade sköldkörtelproblem eller någon annan sjukdom eller medicinering som påverkar fertiliteten.
• För dem som genomgått cancerbehandling.

För kvinnor som lever i en samkönad relation eller vill skaffa barn på egen hand, så finns det såklart ingen anledning att vänta med att söka hjälp - då kan man söka hjälp så snart man bestämt sig för att det är dags.

Vilka fertilitetsbehandlingar finns och hur fungerar dessa?

Innan en fertilitetsbehandling påbörjas görs alltid en fertilitetsutredning för att försöka reda ut vad som är anledningen till problemen. Man tar blodprov för att testa en rad hormonvärden, samma tester kan utföras med Tilly Fertilitetskoll. Läkaren gör sedan ett vaginalt ultraljud på kvinnan och om det är ett heterosexuellt par som sökt hjälp lämnar mannen ett spermaprov som skickas för analys.

För kvinnor som lever i en samkönad relation, eller vill skaffa barn på egen hand, görs också en utredning för att utesluta eventuella fertilitetsproblem innan man sätter igång med behandlingen.

Nedan beskriver vi de vanligaste fertilitetsbehandlingarna, lite kort om hur de fungerar och när vilken metod är bäst.

Ägglossningsstimulering

För att bli gravid måste ägglossningen fungera, ett ägg måste mogna och sedan lossna och vandra ner till äggledaren där det kan bli befruktat av en spermie. Om man inte har ägglossning, eller om ägglossningen är väldigt oregelbunden (vilket märks genom en oregelbunden menscykel) kan det vara väldigt svårt att bli gravid på naturlig väg och detta är en av de vanligaste anledningarna till fertilitetsproblem hos kvinnor.

Om man har en oregelbunden menscykel eller ingen mens alls, oavsett om man har barnlängtan nu eller inte, kan det vara väldigt värdefullt att i ett tidigt skede identifiera vad det beror på (exempelvis PCOS, hypothalamisk amenorré eller sköldkörtelproblem). Om man förstår de bakomliggande orsakerna finns det möjlighet att få hjälp att stabilisera menscykeln. Dessutom gynnar en fungerande hormonbalans hälsan i allmänhet och ger en bättre utgångspunkt om man senare vill bli gravid.

Men om man har stor barnlängtan redan nu och vet att det är ägglossningen som spökar, så kan man också få hjälp att stimulera igång ägglossningen med hormonbehandling.

Så här går ägglossningsstimulering till

Vid ägglossningsstimulering, eller ovulationsstimulering, får man antingen ta tabletter eller sprutor som innehåller olika hormoner. Medicinerna tas för att stimulera tillväxten av äggblåsor (precis som i en vanlig cykel) och utvecklingen följs via ultraljud för att kontrollera att äggblåsorna växer som de ska. När man ser att ägglossningen är nära får man som heterosexuellt par till “uppgift” att ha sex hemma. I andra fall sker istället en insemination vid ägglossningen. Ibland kan man behöva styra exakt när ägglossningen ska ske och då får man ta en ägglossningsspruta som får äggen att lossna.

När är ägglossningsstimulering en bra metod?

• När man behöver hjälp med att stimulera äggtillväxten eller när man måste kunna styra ägglossningen för att öka chansen till befruktning via vaginalt samlag eller via insemination.

Vilka problem löser inte ägglossningsstimulering?

• Låg äggreserv.
• Dålig ägg- eller spermiekvalitet.
• Blockeringar i äggledarna eller liknande.

Insemination

Insemination med spermier kan användas som ett komplement till exempelvis ägglossningsstimulering eller som en egen metod för att hjälpa spermierna in i livmodern på konstgjord väg. Metoden kan både användas för att inseminera med en partners spermier och med donerade spermier. För kvinnor som lever i en samkönad relation eller vill skaffa barn på egen hand är insemination ofta det första steget.

Så här går insemination till

Insemination utförs på en fertilitetsklinik. Inseminationen måste tajmas med ägglossningen och man kan antingen få hjälp att identifiera ägglossningen, eller styra den med hjälp av hormoner. Vid inseminationen för läkaren in en tunn kateter (ett tunt plaströr) via livmodermunnen direkt in i livmodern där spermierna sedan sprutas in för att sprida sig till äggledarna. Behandlingen går snabbt och gör inte ont.

När är insemination en bra metod?

• Om partnerns spermier har visat sig vara för få eller har nedsatt rörlighet.
• När donerade spermier ska användas.
• När det finns förträngningar på livmoderhalsen efter en operation (till exempel för cellförändringar).
• Om det är svårt att genomföra samlag (till exempel på grund av slidkramp eller erektionsproblem).

Vilka problem löser inte insemination?

• Låg äggreserv.
• Dålig ägg- eller spermiekvalitet.
• Blockeringar i äggledarna eller liknande.

IVF-behandling

IVF står för in vitro-fertilisering och det är en fantastiskt metod som har hjälpt många ofrivilligt barnlösa. Man kan dela upp IVFen i flera steg; stimulering, äggplock, fertilisering, embryoutveckling och återförande av embryo. Alla de här stegen behöver fungera för att man ska lyckas.

Så här går IVF till

Första steget i en IVF är att kvinnan (mamman eller äggdonatorn) tar hormonmediciner som stimulerar tillväxten av äggblåsor. Målet är att kunna plocka ut så många ägg som möjligt. I en normal cykel släpper man oftast bara ett ägg (ibland två), men genom att plocka ut flera ägg (som sker vid IVF) så får man fler att välja på. Det ökar sannolikheten att något av dem är av tillräckligt god kvalitet för att kunna befruktas och utvecklas till ett embryo och sedan ett foster. Äggplocket görs på en fertilitetsklinik med hjälp av en tunn nål som förs in genom slidväggen in i äggblåsorna där äggen sugs upp.

Nästa steg är befruktning av äggen. Pappan eller spermadonatorn får lämna ett spermaprov och äggen och spermierna läggs samman i ett provrör. Redan efter ett dygn kan man se hur många av de ägg man plockade som befruktats. Om spermiekvaliteten är dålig kan man med en teknik som kallas ICSI hjälpa spermierna på traven genom att aktivt föra samman ägg och spermier.

När äggen befruktas och därmed blivit embryon följer man utvecklingen av embryona i laboratoriet. Efter 2-6 dagar väljs ett embryo ut, urvalet baseras på hur bra det utvecklats, och detta sätts tillbaka i livmodern. Om det finns fler fina embryon kan man låta dem utvecklas vidare i labbet under 3-5 dagar, och om de överlever detta kan de frysas in för att sedan kunna återföras vid ett annat tillfälle längre fram.

Det är i detta skede som äggkvaliteten är avgörande. Även om man lyckas få fram flera embryo händer det att flera av dem inte utvecklas som de ska, och även om man har många embryo från början kan det till slut bli få eller inga kvar som är av tillräckligt bra kvalitet för att återföras. Äggkvaliten går alltså inte att göra något åt med hjälp av IVF.

När man sedan sätter tillbaka ett embryo i livmodern så måste livmoderslemhinnan, precis som i en vanlig cykel, vara mottaglig; den måste vara tillräckligt tjock och ha rätt struktur. I en vanlig cykel förbereds livmoderslemhinnan genom att kroppen utsöndrar hormonerna östrogen och progesteron.

Vid IVF gör man en återföring av ett embryo antingen i naturlig cykel eller i en så kallad stimulerad cykel. Vid återföring i en naturlig cykel används kroppens egna förmåga att bygga upp slemhinnan och återföring sker 2-5 dagar efter ägglossning (ett embryo som växt 2 dagar i labbet återförs 2 dagar efter ägglossning, ett som växt 5 dagar, återförs 5 dagar efter och så vidare). Om man inte spontant ägglossar kan ägglossningsstimulerande mediciner användas.

Vid en stimulerad cykel ger man istället kvinnan hormoner (östrogen och progesteron) som simulerar en menscykel och hjälper till att bygga upp livmoderslemhinnan. Stimulerad cykel används om man inte har ägglossning, eller om man har en väldigt oregelbunden cykel, men kan också vara en metod som är bra om man behöver kunna planera exakt på vilken dag återföring av embryot ska ske.

Det är alltså många steg som ska klaffa. Först måste äggen mogna och plockas vid rätt tidpunkt, därefter ska de befruktas och sedan ska embryona växa och utvecklas (här spelar kvaliteten på ägg och spermier in). Därefter måste embryot fästa i livmoderslemhinnan och fostret ska sedan utvecklas precis som vid en naturlig graviditet.

När är IVF en bra metod?

• Vid utebliven eller väldigt oregelbunden ägglossning.
• Vid skador på äggledarna eller vid avsaknad av äggledare.
• Vid endometrios.
• Om spermierna har nedsatt funktion.
• När insemination eller annan enklare behandling inte har fungerat.
• Om man vill bli gravid med donerade ägg.
• Om man vill bli gravid med donerade spermier.

Vilka problem löser inte insemination?

• Om man har för få ägg eller inga ägg kvar.
• Om kvaliteten på äggen eller spermierna är för dålig, så att embryona inte utvecklas som de ska.

Tilläggsbehandlingar

Det finns en lång rad “tilläggsbehandlingar” som används som ett tillägg till en vanlig IVF om man har specifika utmaningar. Vi går inte in på alla varianter här, men det kan vara bra att känna till att det finns fler specialbehandlingar än de vi nämner här. För män finns det till exempel möjlighet att via en operation plocka ut spermier direkt ur pungen om det skulle behövas. Och om man drabbas av många missfall eller om ens embryon inte utvecklas som de ska, kan man testa om embryona har normala kromosomer innan man återför dem till livmodern med hjälp av så kallad PGT-A (utförs inte i Sverige, men i många andra länder).

Ägg- eller spermiedonation

Donerade ägg- eller spermieceller är en möjlighet om man som kvinna väljer att skaffa barn på egen hand eller lever i en samkönad relation, om man helt saknar livsdugliga ägg eller spermier, eller om IVF-försök visar att ägg- eller spermiekvaliteten är så låg att chansen att lyckas är minimal. Det kan också vara användbart om mamman eller pappan (eller båda två) bär på en genetisk sjukdom som man inte vill riskera att barnet ska få.

Om man väljer att bli gravid med donerade spermier kommer det för kvinnan som ska bära barnet att fungera precis som vid en insemination eller IVF - enda skillnaden är att en spermiedonator istället för pappan lämnar spermaprovet. Om man använder donerade ägg så går kvinnan som donerar äggen igenom samma process som under en IVF (hormonstimulering, äggplock etc) och sedan återförs embryot till mamman - antingen i naturlig cykel eller i en stimulerad cykel.

Surrogat

Att få barn via en surrogatmamma är ett alternativ om man exempelvis saknar livmoder, har en skadad livmoder eller på grund av en sjukdom har svårt att bära ett barn eller riskerar fosterskador.

Processen är densamma som vid IVF med undantaget att embryot inte återförs i mammans livmoder utan i surrogatmammans livmoder där fostret sedan utvecklas. Metoden är inte tillåten i Sverige men det går att få hjälp i bland annat USA, Ukraina, Ryssland, Georgien, Storbritannien, Kanada och Grekland.

Surrogat går såklart även att kombinera med donerade ägg och/eller spermier beroende på hur behovet och önskan ser ut.