Katarina om att upptäcka att äggen nästan är slut - fast man bara är 31

Jag och min man hade försökt bli gravida i drygt ett år när vi bestämde oss för att söka hjälp och boka in en fertilitetsutredning. Jag var 31 och hade länge haft väldigt oregelbundna och framförallt långa menscykler så jag förstod någonstans att allt inte riktigt fungerade som det skulle. Men jag viftade bort det och tänkte ”om de nu hittar något problem så kommer det ju ändå lösa sig med IVF”. Vi gjorde planer som “om vi gör IVF nu i maj, så kan jag vara gravid redan i sommar”! Jag trodde verkligen att det skulle vara så enkelt, men det visade sig tyvärr att vi var ganska naiva. 

Fertilitetsutredningen visade att jag hade ett väldigt lågt AMH-värde och ett förhöjt FSH-värde. Utöver det visade det sig att jag dessutom hade en sköldkörtelrubbning som jag inte visste om och jag fick börja medicinera för det direkt. Efter testerna fick vi även göra ett kompletterande ultraljud som bekräftade vad testerna hade hintat om - att jag hade väldigt få äggblåsor på mina äggstockar.

Efter utredningen förstod vi att det skulle bli väldigt svårt att bli gravida både på naturlig väg och via IVF. Visst, man behöver bara ett ägg för att bli gravid, men med så få ägg och en ägglossning väldigt sällan (därav mina långa menscykler) så är oddsen att pricka rätt oerhört små. Med IVF är ju tanken att man ska “komma runt” ägglossningen och istället stimulera kroppen att få flera ägg att mogna samtidigt så att man sedan har många ägg att plocka ut och befrukta, men IVF kan inte trolla fram äggblåsor. Med en väldigt låg äggreserv svarar man oftast väldigt dåligt på hormonmedicinerna vilket gör det svårt att få ut några ägg.

När läkaren förklarade att det skulle bli väldigt svårt för oss att bli gravida även med IVF förstod jag inte riktigt. Min första följdfråga var: “Men om inte IVF funkar, vad gör man då?”. “Äggdonation”, svarade hon. Men jag hade ingen aning om vad det innebar. Jag hade hört om donerade spermier, men inte om donerade ägg och jag kände ingen som hade gjort en sådan behandling.  

Allt gick så snabbt och jag fick inte så mycket mer tid med läkaren. Jag var nog lite chockad egentligen, jag gick tillbaka till jobbet och försökte fortsätta som vanligt. Men klumpen i magen växte - vad hade läkaren egentligen sagt? Jag började googla (som man gör) och insåg ganska snabbt att mina chanser att bli gravid med mina egna ägg var väldigt små. Allt kändes så överväldigande och svårt att greppa. Jag bröt ihop, ringde min man och släpade mig sedan hem från jobbet.

Jag och min man hade varit ett par i åtta år och jag var så arg på mig själv (och på honom), varför hade vi inte försökt tidigare? Vi hade ju haft alla chanser i världen men trodde att vi hade gott om tid. Nu skulle det kanske aldrig bli barn, bara för att vi skulle invänta rätt tillfälle. Varför hade ingen berättat att det här kunde hända? Jag hade många frågor, men inga bra svar.

Om jag hade vetat att det är enkelt att testa hormonnivåer och hur de påverkar fertiliteten, så hade jag kanske gjort det flera år tidigare. Kanske hade det påverkat vårt beslut om när vi skulle försöka bli gravida, kanske inte, men då hade vi åtminstone kunnat ta informerade beslut. Och jag tror att det hade gett oss mycket bättre verktyg att hantera situationen - jag hade fått tid att vänja mig vid tanken att vi, om vi ville bli gravida, antagligen skulle behöva hjälp. 

Så vad hände? Vi bestämde att vi ville testa IVF även om sannolikheten för att det skulle lyckas var låg. Trots maxdos av hormoner, både en, två och tre gånger fick vi bara ut ett endaste ägg totalt. Vi var tvungna att vända oss till en privatklinik för att få hjälp eftersom man inom landstinget inte plockar ut ägg om man har färre än tre stycken. Det var verkligen en fruktansvärd mental berg- och dalbana, det går inte riktigt att förklara hur tungt det är att slängas mellan hopp och misslyckande på det viset. 

Så här i efterhand tror jag ändå det var bra att vi gick igenom hela processen med IVF även om den inte lyckades för det hjälpte oss att landa i nästa steg. Men jag är också tacksam över att vi relativt snabbt kom fram till att det liksom inte var värt det och att äggdonation var vägen för oss. Processen hjälpte oss att bearbeta chocken och sorgen över att det inte blev som vi tänkte och när vi väl hade tagit beslutet så tog en enorm tacksamhet över att möjligheten till äggdonation finns över. Det var så skönt att ha en plan som faktiskt kändes realistisk.

Men... när vi skulle göra den psykosociala utredningen som krävs vid äggdonation visade det sig att jag hade blivit gravid! Vi blev såklart båda chockade och förvånade. Det visar ju verkligen att det inte finns några svartvita svar när det kommer till fertilitet och att äggreserv inte är allt. Å andra sidan så tycker jag också att historier som min kan vara lite farliga. Det är lätt att glömma bort sig själv i allt kissande på ägglossningsstickor, påtvingat sex och hormonsprutor, och att välja en lösning som ger rimliga chanser är ibland det snällaste man kan göra för sig själv. Allas resor är unika helt enkelt. 

Vi är såklart väldigt lyckliga över att vår tuffa resa till slut ledde till att jag blev gravid, men jag önskar ingen annan samma resa. Jag hoppas att kommande generationer av kvinnor kommer ha mycket mer kunskap om sin kropp, om hormoner och om fertilitet - tidigare än vad jag hade.